En sjuårings verklighet.

Tionde juli 1998. Jag minns inte vilken veckodag det var. Det kunde varit en måndag. Det kunde varit en fredag. Det kunde varit som vilken dag som helst. Men det var det inte. Jag var sju år, skulle fylla åtta ett par månader senare. Jag hade sommarlov och gick i simskola. Till hösten skulle jag börja tvåan och vi skulle få en ny klassföreståndare. Jag var en helt vanlig sjuåring. Jag minns den morgonen. Tionde juli 1998. Jag minns hur pappa kom in på mitt rum och satte sig vid sängkanten. Jag minns hur han berättade att mamma tagits ifrån oss. Min mamma, min fina mamma. Jag minns när han berättade att cancern inte bara vunnit striderna, utan också kriget. Efter dryga tre år hade cancern vunnit. För gott. Det blev ingen simskola för mig den dagen.

 

Jag minns hennes bleka kropp. Hon hade blommor i händerna. Blommor som hon alltid älskat. Jag brukade plocka en av varje blomsort från mammas rabatter och binda en bukett av dem. Ibland tog jag även blommor från grannarnas rabatter. Jag ville ha en stor blomsterbukett, eftersom jag gav dem till mamma, och hon förtjänade bara det bästa. Mamma ville en dag visa mig något i trädgården. Hon hade planerat tulpaner. Fina tulpaner i lysande orange. Hon frågade om jag visste vad de hette, och berättade för mig att hon planterat dem för mig. Princess Irene. Mina egna prinsesstulpaner. Hon hade sytt en orange prinsessklänning till mig också. Prinsessan Irene. Allt detta var nu bara minnen. Nu låg hon där framför mig, blek och kall med blommor i händerna. Det såg ut som hon sov, men hur mycket jag än ville så vaknade hon aldrig. Vem skulle jag nu ge blombuketter åt?

 

Kistan sänks ner i hålet i marken. Med min mamma inuti. I det kalla, mörka hålet ska hon ligga. Ensam. Alla gråter, så även jag. Vi fick rosor att släppa ner på kistan. Röda rosor. Jag ville hellre ha en tulpan. Jag försökte få min ros att landa mitt på kistan. Den landade bredvid. Pappa hade sin arm om mig och det enda som hördes var snyftningar. Alla kramade mig, såg på mig med sorg i ögonen och grät. Jag visste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle bete mig. Jag ville bara därifrån. Jag ville till mamma. Var var hon? När jag kom hem låste jag in mig på toaletten.

 

Jag drömde en natt att jag vaknade i min säng. Jag vaknade och det var en vanlig morgon. Jag gick till mammas och pappas sovrum. De låg där i sin säng, båda två. De sov. Allt hade varit en mardröm. Mamma hade inte alls förlorat kampen mot cancern. Cancern hade förlorat. Förlorat stort. Jag vaknade och rusade till mammas och pappas sovrum och när jag såg den tomma sänghalvan där mamma en gång legat insåg jag att cancern trots allt segrat. Verkligheten var mardrömmen och vi hade förlorat. 

 

__________________________________________________________________________
Denna text skrev jag för ett tag sedan. har inte velat publicera den förrän nu. Det är en skildring ur en sjuårings ögon, så som jag minns den. Det har gått över 16 år sedan den dagen nu. Tiden läker alla sår, sägs det, men ärren finns alltid kvar. Med tiden så är inte ärren lika irriterade och man tänker på dem mindre. Mina ärr är blekta, men de finns. Oftast går vardagen utan att jag tänker på mamma desto mer, men ibland kommer allt upp igen. All den sorgen, all den förtvivlan och all den hjälplöshet jag kände då som sjuåring. Alla tankarna om hur vardagen hade sett ut om det inte hänt. Var hade jag varit? Hurdan person hade jag varit? Hurdan person hade mamma varit? Hur hade vår familj sett ut?

 

Folk brukar säga till mig att de inte kan förstå hur det känns att mista en av sina föräldrar och att de aldrig skulle klara av det. Sanningen är att jag inte själv heller förstår riktigt, fast jag varit med om det själv. Det är så surrealistiskt att tänka på det. Ibland känns det som att jag är en person utanför som ser på mig själv, det känns som att det inte är jag som upplevt allt det där, utan någon annan stackars sjuåring. Som på film. Men det är jag, och det kommer alltid att vara jag. 

 

Ibland spelar jag upp scener med minnen i mitt huvud för att inte glömma. De går på repeat och jag spolar in igen. Jag spolar in några kopior, för jag är rädd att glömma. Jag har redan glömt en del, och jag har ibland svårt att skilja på vad som är riktiga minnen och vad som inte är det. Det enda jag vet säkert är att filmklippen i mitt huvud är minnen, medan fotona i mitt huvud likväl kan vara kopior från ett fotoalbum jag bläddrat i. Filmklippen är minnen så som jag kommer ihåg dem. Om de verkligen hände så som jag kommer ihåg vet jag inte, men jag hoppas det. För om inte, då har jag redan glömt.

 

Idag kan jag ändå uppskatta den tid jag hade med mamma. Det är inte bara sorg och hopplöshet jag känner när jag tänker på henne. Jag kan känna glädje och värme. Idag kan jag le när jag tänker på de orangea tupanderna, jag kan le när jag tänker på min prinsessklänning, jag kan le när jag tänker på alla korgar hon målade, jag kan le när jag tänker på trädgården hon älskade och jag kan le när jag öppnar brudkistan i Kimito och ser hennes jeanshängselbyxor ligga överst. Vi fick sju och ett halvt år tillsammans. Sju och ett halvt fina år. Allt för kort tid förstås, men vi hann ändå skapa många fina minnen tillsammans. 


Kommentarer

<3 vackert skrivet. Princess Irene. Alla detaljer och minnen. Du är stark!

  2014-08-15 / 09:50:44

Du är stark! Jag mistade min mamma då jag endast var 2 ½månaf, fick aldrig uppleva några minnen med henne.. Men är så glad för att du fick skapa minnen med henne i 7½ år. Ta vara på dem. Jag förstår dej till fullo med de du skrev; "med tiden så är inte ärren lika irriterade och man tänker på dem mindre. Mina ärr är blekta, men de finns. Oftast går vardagen utan att jag tänker på mamma desto mer, men ibland kommer allt upp igen. All den sorgen, all den förtvivlan och all den hjälplöshet jag kände då som sjuåring. Alla tankarna om hur vardagen hade sett ut om det inte hänt. Var hade jag varit? Hurdan person hade jag varit? Hurdan person hade mamma varit?
Hur hade vår familj sett ut? "
Det är exakt så jag känner mej ibland. Brukar sitta och fundera.. Hur skulle livet ha sett ut om mamma aldrig skulle ha gått bort. Skulle min pappa vara alkoholist? Skulle min skolgång ha gått bättre? Skulle jag ha hamnat in på psyket för att ha varit deprimerad i 6 år.. Men hördu stay strong! Starkt av dej att våga berätta. Orka berätta. Kram

Svar: Tack för din fina kommentar! Jag är ledsen att du aldrig hann skapa minnen med din mamma, livet är så orättvist ibland. Ja, det finns många funderingar, man kan skulle kunna sitta och grubbla hela dagar på hur livet skulle se ut. Men det kanske är bäst att för det mesta låta bli, för det är ingenting man kan göra åt saken, tyvärr. Men ibland måste man få låta sig grubbla också, för att kunna gå vidare. Hoppas du mår okej efter omständigheterna! Kram.
enklockren.blogg.se

  2014-08-15 / 17:08:02




name:
remember?

mail: (only for me)

blog:

write:

Trackback